Maria

Jag ska va ärlig, orkar inte stå emot längre. Jag har mått skit när ni frågat hur jag mår. Jag har alltid svarat att allt är super men de är inte riktigt sant, inte alltid. Jag orkar bara inte med alla följdfrågor när man säger att man mår dåligt, därför är de lättare att bara säga; "Jag mår bra". Vill heller inte göra er oroliga för min skull, jag klarar mej. Jag har lärt mej att stå på mina egna ben, jag har lärt mej kämpa och jag fixar det alltid på nått sätt, oavsett va de är. Är nästan aldrig nervös längre, tar dagen som den kommer och oroar mej inte så mycket.
Den här skiten tar så mycket kraft från mej, mer än jag någonsin kunnat anat. Jag är inte redo att åka hem, vill inte hem! Jag ska fortsätta kämpa emot, det ska inte få trycka ner mej mer. Jag ska upp mot toppen igen, de är bara så!

Jag mår jävligt bra om man bortser från den här "lilla" grejen som tynger ner mej. Trivs jätte bra, har ingen hemlängtan (okej, lite men inte så att jag vill hem), finns massor kvar att uppleva och jag har vänner. Jag har så mycket kvar att se innan jag är klar. JAG VILL INTE HEM, INTE NU!

Sätter punkt här.